Jenny och Sehå om film, musik och foto

Jenny här igen, och som jag nämnde i föregående inlägg har jag sett The Sounds live. Eftersom jag håller vad jag lovar, så tänker jag nu berätta lite för er om konserten.

.

Jag, Fia och Bella var inne på vår tredje festivaldag och festival nummer två. Efter två dagar med Metaltown var det hög tid för Pier Pressure att gå av stapeln i Frihamnen, Göteborg. Längst fram med ett hårt metallräcke mot revbenen och en skrikande fjortis med rosa hår bredvid mig var jag redo för att låta Maja och bandet ta mig med storm.

.

In kommer hon med höga klackar, skinnshorts, sailorlinne, skinnjacka och en keps på huvudet, vad hon sjunger hör jag inte eftersom tjejen med rosa hår redan gett mig lindrig tinnitus med sitt skrikande. Konserten exploderade vid de stora låtarna, till exempel Beatbox, No one sleeps when I'm awake och självklart We're not living in America - mellan dessa är det näst intill segt och jag står bara och äcklas av hur cool Maja själv tycker att hon är.

.

När tempot dras ner och slutet kommer närmre sätter sig fröken Ivarsson på scenkanten med en cigg i ena handen, micken i den andra och ölen stående bredvid sig. Ska det vara coolt? Jag kan inte sluta tänka på vilket imageband The Sounds är, och hur omedvetna de tycks vara om att musiken de spelar är massproducerad mainstreampop och inte alls något helt exceptionellt och revolutionerande som leder tonåringar genom livet. I det här skedet av konserten slutar de sönderstylade killarna spela, och låter Maja till en början göra ett solonummer av The only ones och en fantastisk stämning uppstår genast, och alla tycks dra med. Även jag, som aldrig hört låten förr.

.

Efter en kort moralpredikan avslutas konserten i högsta tempo, och det är synd att det bästa publiktrycket ska komma precis innan det tar slut. När de sedan lämnar sen kan jag inte låta bli att tänka att jag troligen uppskattat konserten om jag sluppit se bandets förfall och hur de blivit precis som alla andra, annat var det vid debutalbumet 2002. Med besvikelse inser jag att Maja Ivarsson (som ser ut att vara 50 istället för 30) inte längre är egen eller ens inspirerad av 80talsbandet Blondies frontfigur Debbie Harry - det är plagiat. Styling, dansen och sättet att röra sig över scen och med sina bandmedlemmar. Pinsamt.

.

.