En film som många förmodligen redan har sett, men som absolut kan ses igen.
Faktum är att jag aldrig gillat svenska filmer särskilt mycket, men när jag tidigare idag såg denna fantastiska, fruktansvärda, underbara produktion grät jag om och om igen.
Den skildrar vanliga, jobbiga tonårsproblem med kärlek, skola och vänner. Men det är något mer. Jennas mamma är svårt sjuk i cancer. Ändå försöker de leva som vanligt, vifta bort sjukdomen som om den inte finns om man inte talar om den.
Till den dagen då allt förvärras och de får flytta in hos Jennas mormor.
Ingen vet om dikten Jenna skrivit, "om du dör mamma, tar jag livet av mig."
Inte riktigt kanske, för om jag dödade hade jag troligen hamnat i fängelse, och jag är ytterst tveksam till att Thåström turnerar i fängelser.
Hur som helst, så är han verkligen helt fantastisk. Finns nog bara en låt som inte är superbra, och det är Kärlek är för dom, men faktum är, att vissa dagar fungerar även den.
För mer om Thåströms liv innan solokarriären, så kika på Ebba the movie - filmen om Ebba Grön.
En helt klart mycket sevärd film! Scorsese gör ett grymt jobb med att regissera en av de bästa psykologiska thrillers jag någonsin har sett! Dock gäller det att vara oerhört skärpt, då jag upplever det som att den kan vara svår att hänga med i! I övrigt satt jag och bet på naglarna nästan hela filmen haha! DiCaprio gör även ett utmärkt jobb i rollen som en US. Marshal som åker ut till ett mentalsjukhus för att inspektera försvinnandet av en ung kvinna, eller gör han det?
Jenny här igen, och som jag nämnde i föregående inlägg har jag sett The Sounds live. Eftersom jag håller vad jag lovar, så tänker jag nu berätta lite för er om konserten.
.
Jag, Fia och Bella var inne på vår tredje festivaldag och festival nummer två. Efter två dagar med Metaltown var det hög tid för Pier Pressure att gå av stapeln i Frihamnen, Göteborg. Längst fram med ett hårt metallräcke mot revbenen och en skrikande fjortis med rosa hår bredvid mig var jag redo för att låta Maja och bandet ta mig med storm.
.
In kommer hon med höga klackar, skinnshorts, sailorlinne, skinnjacka och en keps på huvudet, vad hon sjunger hör jag inte eftersom tjejen med rosa hår redan gett mig lindrig tinnitus med sitt skrikande. Konserten exploderade vid de stora låtarna, till exempel Beatbox, No one sleeps when I'm awake och självklart We're not living in America - mellan dessa är det näst intill segt och jag står bara och äcklas av hur cool Maja själv tycker att hon är.
.
När tempot dras ner och slutet kommer närmre sätter sig fröken Ivarsson på scenkanten med en cigg i ena handen, micken i den andra och ölen stående bredvid sig. Ska det vara coolt? Jag kan inte sluta tänka på vilket imageband The Sounds är, och hur omedvetna de tycks vara om att musiken de spelar är massproducerad mainstreampop och inte alls något helt exceptionellt och revolutionerande som leder tonåringar genom livet. I det här skedet av konserten slutar de sönderstylade killarna spela, och låter Maja till en början göra ett solonummer av The only ones och en fantastisk stämning uppstår genast, och alla tycks dra med. Även jag, som aldrig hört låten förr.
.
Efter en kort moralpredikan avslutas konserten i högsta tempo, och det är synd att det bästa publiktrycket ska komma precis innan det tar slut. När de sedan lämnar sen kan jag inte låta bli att tänka att jag troligen uppskattat konserten om jag sluppit se bandets förfall och hur de blivit precis som alla andra, annat var det vid debutalbumet 2002. Med besvikelse inser jag att Maja Ivarsson (som ser ut att vara 50 istället för 30) inte längre är egen eller ens inspirerad av 80talsbandet Blondies frontfigur Debbie Harry - det är plagiat. Styling, dansen och sättet att röra sig över scen och med sina bandmedlemmar. Pinsamt.
