Jenny och Sehå om film, musik och foto

När mina ögon tårades redan vid det mäktiga öppningsnumret Utan dina andetag. En låt som jag aldrig trodde skulle beskrivas som mäktig - vacker, kraftfull, sorglig och träffande, men inte mäktig. Om det fanns någon som inte ryckts med i versen, så fullkomligt exploderade publiken i kent-yra vid refrängen, bättre start på en konsert är näst intill omöjligt att uppnå. Joakim Berg hade oss redan i ett järngrepp.

Där var vi sedan fast i över 2 timmar, sångaren med den högst ordinära dansen hann inte öppna munnen vid mellanpratet innan publiken jublade, han kunde talat om att han hatade publiken och hyllats ändå. Men orden han valde var "Att spela i Göteborg är som att komma hem.", detta trots bandets stabila Eskilstuna-rötter. Konserten bjöd på värre allsång än på Skansen, kanske särskilt under senaste singeln Skisser för sommaren från det färska albumet En plats i solen, Töntarna, Ingenting, 747, Kärleken väntar samt Dom Andra med det berömda visslandet i början.

Det var när publiken var tyst och på helspänn när Joakim sa de där fyra, viktiga orden. "Det här är Sjukhus.", och det är högst tveksamt om den låten någonsin gjorts eller kommer göras bättre. Alla separata individer i publikhavet smälte liksom ihop till en person, en gemensan röst och rörde sig tillsammans. Jag som inte ens varit särskilt frälst av den låten blev helt tagen, precis som jag blev förälskad i Musik non-stop, en låt som jag inte ens klarat lyssna på innan. Bara det säger att musik är bäst live. På tal om bäst så förklarar jag nu kent för rättmätiga härskare av tronen för det självutnämnda namnet Sveriges bästa rockpop-band, samtidigt som jag klassar konserten för en av de bästa jag någonsin varit på.

Dock har allt roligt ett slut, och när bandet lämnat scenen första gången och återvänt igen tog Joakim till orda på nytt. "Vi ska nu spela en låt som handlar om ett jobbigt ämne." Jag hör en tjej skrika "nej!" förtvivlat om och om igen bakom mig. "Den är liksom ett försök att beskriva och förstå, någon som ser sin livspartner långsamt långsamt tyna bort och dö." Tjejen gråter. Jag ser mig om och fler gråter. Mina ögon tåras. Han berättar om en jul när han var liten och hans mormor var så sjuk att hon bara låg i en soffa utan att ens kunna prata, så hans morfar gav henne en visselpipa som hon kunde blåsa i när det var någonting. Nu grät jag, likt alla andra på första raden, de flesta på andra raden och vidare bak till sista bänk. Det var dags för låten M, och vidare genom sista låten som avslutades med fyrverkerier.

Efter konserten, när jag samlat mig en gång grät jag igen. Det här var något som gjorde intryck på mig. Efter köande och väntan i 7 timmar till kent steg på scen, en löpning från entrén till scenområdet (jag tackade mig själv för konditionsträningen då vi inte var först in) och en del regn kände jag att det var värt precis allt för att få stå längst fram tillsammans med Malin, en av de finaste människorna i mitt liv, och sjunga, le, hoppa, älska, njuta, gråta och skrika bland tusentals andra. Tack kent och alla som var där för en konsert och kväll som jag kommer bära med mig länge, och tack kent för er fantastiska låtrepertoar och till Sverige som redan älskar er, vilket gjorde att ni slapp fylla er turné med releasekonserter för att sälja in den senaste plattan när det redan finns så mycket annat som redan är bra. Till exempel Vapen & Ammunition från 2002. Och tack för att ni inte spelade Glasäpplen, den är faktiskt jättedålig.